Här kommer en härlig video som Rebecka (Beckaa.bloggplatsen.se) laddade upp på YouTube sen igår! Det är jag, Madde och Emma som fjantar oss :)

Fast jag kommer då lite mer i slutet. Hm..

Här kommer den!

FLYKT

Jag flydde. Sprang över den våta marken. Det var mitt i natten och det enda jag ville göra var att försvinna. Daggen blötte ned mina fötter när de trummade mot marken. De kalla grenarna strök sig mot mitt ansikte och rev upp sår i mina armar. Men jag kände det inte. Det gjorde för ont inuti. 
Min familj hade övergivit mig när jag bara var några månader gammal. Sedan dess hade jag levt med min farbror i skogen. Världen var uppdelad, man fick inte vara vart man ville. Jag bodde i skogen. Inne med de övergivna, dem som ingen brydde sig om. Vi var som döda, fanns inte för yttervärlden. Världen var som ett enda stort maktspel, de som ingen ville ha försvann i skogen. Jag var en av dem. När mina föräldrar försvann så hände det mig. Det fanns ingen som ville ha mig så de skickade ut mig i skogen till min farbror.
Men jag stod inte ut längre. Min farbror var en bitter människa som inte orkade med mig. Han hade redan en hel grupp med människor att ta hand om. Han var vårt folks "ledare".
I våran lilla grupp så fanns det ungefär tio personer. Tre av dem var barn. De enda i min ålder var jag och Clew. Jag hatade honom. Eller, i morse hade jag inte gjort det. Men nu gjorde jag det. Han hade bedragit mig. Svikigt mig. Han hade varit den enda person som fanns för mig. Men han var som borta han med. Sviken, det var vad jag var. Han hade aldrig älskat mig. Jag var bara hans lilla leksak. Jag var 16 år och redo att söka mig en man. Jag trodde att Clew var den rätta. Men han var redan förlovad med någon annan från en annan klan.
Jag trodde att det var vi två, men jag var bara tillfällig. Jag hatade honom. Han hade varit klippan i stormen, den som jag lutade mig emot för att inte tappa greppet om livet. Nu var han borta.
Därför flydde jag. Jag mindes hans hårda blick och hans spända käkar när han såg mig i ögonen och sade det. "Jag är förlovad, Iris. Jag reser imorgon." Jag förstod först inte vad han sade. Men det gick upp för mig. "Du menar... Att du inte älskar mig." Jag började förtvivlat att gråta. "Nej, farväl Iris. Vi syns aldrig igen." Han gick där ifrån. Vad hade jag gjort för fel? Jag sprang där ifrån. In i skogen. Jag sprang och sprang. Det hade ingen betydelse vart skogen tog mig. Och nu var det natt. Jag hade inte på mig några skor, det behövdes inte. Jag var van vid den kalla marken. Jag hade på mig en lätt sommarklänning som nu var alldeles förstörd. Inga vapen hade jag på mig, det hade ju bara varit en vanlig dag i lägret och jag hade inte behövt jaga något.
Jag andades tungt. Jag visste inte hur länge jag hade sprungit. Det kunde ha gått timmar, minuter, dagar. Det hade ingen betydelse. 
Jag föll. Mina fötter hade inte grepp om marken längre. Jag var viktlös, svävade i luften. Men det varade inte länge. Marken kom emot mig och jag landade med en duns.
Luften gick ur mig och världen snurrade. Jag kände inte mina ben, de var utmattade.
Ögonlocken kändes så tunga. Innan jag visste ordet av så slocknade världen och jag försvann in i en drömlös sömn. 
När jag vaknade var himlen ljus och gräset torrt. Jag hade sovit länge.
Jag försökte darrigt ställa mig upp. Benen var ostadiga och jag skakade oavbrutet. 
Jag började gå. Jag visste inte vart, jag bara gick. Jag tog ett djupt andetag och torkade bort de torkade tårarna på mina kinder. Medan jag gick där så tänkte jag på vad som hade hänt. Allt var som en svart dimma, ingenting jag ville ha med att göra.
Helt plötsligt tog det stopp. Marken nådde inte längre. Jag tittade ned i stupet under mig. Det var djupt, jag kunde inte se marken där nere. Jag blundade. Jag visste precis vad jag skulle göra. Jag orkade inget mer. Det värkte i hela kroppen, både inuti och utanpå. Jag ville inte längre.
Jag blundade och lutade mig framåt. Jag kände hur jag flög genom luften. Det sista jag hann tänka innan allting försvann var: Jag älskar dig, Clew. Föralltid.

Tja, tänkte lägga upp några av mina noveller. 

So here we come!

______________________________

TÅRAR.

Tåren rinner ned för din kind. Men du reagerar inte, känner den inte.
Jag följer den med blicken där den försvinner nedåt. 
Vi står som två statyer mittemot varandra. Ingen av oss säger någonting, gör någonting.
Jag kan inte förmå mig att möta din blick. Jag skäms.
Den enda jag kan se är tåren som rinner ned. Den stryker sig över din kind, över dina läppar och nedför din hals.
Sedan är den borta. Men det kommer fler.
Tårkanalerna svämmar över och en och en rinner tårarna.
Jag tvingar mig själv att se på dig, möta dina ögon med mina. 
Jag ser upp. Du stirrar sorgset på mig. Som om du har väntat på att jag ska höja min blick.
De blåa, stora ögonen blinkar hastigt innan du spänner blicken i mig.
Du är inte arg. Du är förtvivlad. Sorgsen. Helt förkrossad. 
Din mun rycker till som om du försöker att hålla tillbaka tårarna. Du misslyckas när tårarna blir fler.
Alldeles nyss kunde jag inte förmå mig att möta din blick, nu kan jag inte slita den ifrån dig.
Det runda vackra ansiktet. Dom rosiga kinderna som jag så ofta har smekt. Det röda raka håret som jag så ofta har dragit mina fingrar igenom.
Jag kommer på mig själv med att stå och drömma mig bort. Om de dagar det var vi två. Dom dagar som vi gick hand i hand. Vi mot världen. När jag kysste dina läppar och kramade om din lilla kropp. De dagarna var över.
Jag skulle aldrig kunna röra dig igen, det skulle göra för ont. Aldrig se dig igen utan att mitt hjärta skulle spricka.
Jag är tvungen att göra det här. För din skull.
Du ser på mig. Dina ögon talar till mig. *Varför* Säger de. Jag blundar i några sekunder innan jag öppnar mina spräckta läppar och säger hest: 
"Jag är ledsen."
*Jag är ledsen.* Vilken patetisk sak att säga. Varför kommer jag inte på något bättre?
Jag gjorde precis slut med min flickvän och det enda jag kan säga är att jag är ledsen?
Men jag kan helt enkelt inte komma på något bättre.
Jag känner dina anklagande blickar på mig när jag långsamt vänder mig bort. Och går.

Jag försöker att hålla huvudet högt.

Jag försöker att vara glad.

Jag försöker att se det possitiva.

Men du gör det inte speciellt lätt för mig.

Sitter I skolan nu. Bloggar från sannas mobil. JÄVLA GREJ!

Nu tänker jag tjata lite på er!

Kom igen alla som läser (jag ser nog att ni är där!) börja kommentera lite nu!

Jag har flera läsare, men INGA kommentarer!

*tjatar tjatar tjatar*

KOMMENTERA! :D

Sakta rinner en tår.

Den är min.

Det svider som ett sår.

Jag är inte din.

Jag är min.

Du kan inte bestämma över mig.

Jag bryr mig inte om dig.

Låt mig vara.

Låt mig bara vara.

Låt mig bara vara jag.